Begreppet ”merinoull” används ofta i dagligt tal som en synonym för finkornig ull, men det är lätt att glömma att Merino faktiskt är en fårras och inte bara ett adjektiv. Merinofår har två önskvärda egenskaper som boskapsdjur: de producerar finkornig ull som många människor tycker känns behaglig mot huden, och de producerar stora mängder av den. Detta beror delvis på att merinofår har mycket hud vilket gör det möjligt för dem att växa mer ull än många andra fårraser, men det finns också ett problem som är viktigt för oss alla att känna till.

Merinofår har ett problem: deras hängande hud bildar ibland fickor som de inte kan hålla rena, och som lockar till sig insekter. Tyvärr innebär det att även om merinofår producerar betydligt mer ull än många andra fårraser, är de också mer benägna att bli sjuka på grund av olika typer av infektioner. I vissa fall försöker fåruppförare motverka detta med hjälp av ”mulesing”, vilket innebär att delar av fårens hud skärs bort för att förhindra flugangrepp. Metoden väcker dock både etiska och praktiska frågor om boskapsdjurens välmående, och om det verkligen är rätt att utsätta djuren för den här typen av lidande.

Ull klipps från får för hand, vilket kräver stor skicklighet, men eftersom klippningen är också en mycket säsongsbetonad verksamhet flygs ofta högkvalificerade arbetare runt om i världen för att utföra arbetet när det behövs. Även om denna praxis har sina fördelar ur djurskyddsperspektiv, väcker den frågor om hur ullproduktionen faktiskt påverkar miljön och klimatet, och om vi har ett tillräckligt brett perspektiv när vi diskuterar dessa frågor i vardagen.

Antalet får och nötkreatur har ökat exponentiellt under de senaste årtiondena, och besättningarna är redan så stora att cirka 80 procent av världens tillgängliga åkermark används för att producera djurfoder. Detta väcker förstås både etiska och praktiska frågor om syftet med djurhållning, särskilt i en ekonomi där många djur föds upp och slaktas för produkter som kastas bort efter en kort stund.

Får kan hållas och utfodras på olika sätt, och därför ägnas följande kapitel åt tre av de vanligaste metoderna som används runt om i världen. Var och en av dessa metoder används även i Europa, men i mycket mindre skala än i många andra delar av världen.

Pastoralism:

Pastoralism är den äldsta formen av djurhållning och bygger på att djur flyttas mellan obrukade områden för att säkerställa att de har tillräckligt att äta. I praktiken innebär detta att djuren betar av inhemsk vegetation, vilket har miljömässiga fördelar eftersom det inte finns något behov av att vända jorden, använda bekämpningsmedel eller herbicider.

Om antalet får är lågt i förhållande till landytan kan betande på obrukad mark i det bästa fall ha en relativt liten påverkan på den lokala miljön. Fåruppförare vill dock skydda sin boskap från rovdjur, vilket innebär att även om fårens miljöpåverkan kan vara relativt liten, kan människornas miljöpåverkan faktiskt vara ganska stor.

Konflikten mellan fåruppföraren och vilda djur har en tendens att eskalera när uppfödare utesluter möjligheten till samexistens, och väljer istället att döda de vilda djur systematiskt som de uppfattar som hot mot sina boskapsdjur. Det inneboende problemet med den här metoden är dock att om man tar bort ett rovdjur från ett ekosystem förstörs den lokala näringskedjan, vilket har i många fall lett till att antalet vilda växtätande djur ökar avsevärt. Detta leder i sin tur förr eller senare till en annan form av konflikt mellan människor och vilda djur, och hela ruljansen börjar om.

Bete på gräsmarker:

Istället för att beta får på obrukad mark hålls får ofta på fält som är sådda med foder. En av de största fördelarna med denna metod är att djuren inte behöver följas över långa sträckor utan kan flyttas mellan några få inhägnade fält, vilket gör det lättare att hålla ett öga på dem och se till att de har tillräckligt med mat att äta. Nackdelen med denna metod är att dessa fält vanligtvis skapas genom att skogar skövlas, vilket är miljömässigt katastrofalt av flera skäl. Till exempel, denna praxis bidrar till den pågående massutrotningen av den globala biologiska mångfalden när skogar, som kan erbjuda ett hem till en rad olika arter, ersätts med ett enformigt gräslandskap.

Användning av djurfoder:

Växter växer bäst när de har tillgång till näringsämnen, solljus, lagom värme och vatten, vilket innebär att får vanligtvis bara kan hållas på bete under en del av året, men också att jordbrukarna måste se till att deras djur har något att äta utanför växtsäsongen. Ett sätt att säkerställa tillräcklig tillgång till mat är att skörda lokalt odlat foder, men i vissa fall kan det vara svårt att uppnå de produktionsvolymer som krävs för att hålla djuren mätta under det mörkare halvåret. Vad detta innebär i praktiken är att en del av djurmaten måste köpas in.

Foder har ett relativt lågt näringsvärde, tar mycket plats och har ett lågt ekonomiskt värde, vilket gör det till en oattraktiv vara att sälja och transportera över långa avstånd. I praktiken innebär detta att det mesta av den djurmat som köps och säljs på världsmarknaden faktiskt inte är foder, utan spannmål och soja, som har ett högre näringsvärde och är lättare att transportera. Tyvärr innebär detta också att miljökostnaderna för spannmål- och sojaproduktion uppstår i andra delar av världen än där djuren föds upp, och detta brukar fördunkla vår uppfattning om de verkliga sociala- och miljökostnaderna som djurproduktion medför. Det visar sig, till exempel, att vi kunde föda världens befolkning med den spannmål och soja som vi matar till djur, men inte gör det, vilket väcker flera frågor än ger svar.

Idisslare, som får och nötkreatur, betraktas som boskapsdjur eftersom de föds upp för sitt kött, skinn och ull. De är också en speciell djurgrupp eftersom de producerar stora mängder metan, en växthusgas som är cirka 28 gånger mer skadlig för klimatet än koldioxid. Mängden metan som dessa djur ”släpper ut” varje år är gigantisk, så pass stor att enligt vissa beräkningar kunde vi faktiskt nå Parisavtalets mål och hålla den globala temperaturökningen under 1,5 grader om vi skulle minska antalet djur som föds upp främst för sitt kött.

En av de största faktorerna som påverkar vattenfotavtrycket är klimatet där fåren betar, men det påverkas också av geografi och tradition. De europeiska och nordeuropeiska fårflockarna har till exempel traditionellt varit relativt små och därför hållits på betesmarker nära bebyggelsen. Förutom maten behöver fåren dock också någonting att dricka, men inte varje fält har dock en ren flod som rinner genom den, vilket har lett till användning av vattenstationer.

En kanske oväntad fördel med vattenstationer är faktiskt att det har hjälpt europeiska fåruppförare att hålla sin vattenkonsumtion ganska låg jämfört med andra delar av världen där dricksvattnet antingen förvaras i öppna tankar eller i bassänger. Det visar sig nämligen att både öppna tankar och bassänger kan förlora upp till 70 procent av sitt innehåll genom avdunstning, även om det är svårt att säga om skillnaden skulle vara lika stor om Europa hade liknande klimat som till exempel Australien, Sydafrika och Nya Zeeland där mycket av världens merinoull produceras.