Växtbaserade fibrer och textilier

Några av de vanligaste materialen som används för att tillverka växtbaserade textiler är bomull, industriell hampa, bambu och trä, och även om slutprodukterna som tillverkas av dessa material kan se likadana ut varierar deras kvalitet, miljöpåverkan och hälsopåverkan avsevärt. Eftersom det inte alltid är lätt att förstå dessa skillnader, särskilt vid första anblicken, kommer denna artikel att gå igenom några av de viktigaste termerna, begreppen och praktiska aspekterna som du behöver känna till för att förstå materialens fördelar och nackdelar.

  • Den här artikeln ingår i en serie om några av de material som används i relativt stor utsträckning i utrustning, skor och kläder avsedda för friluftsliv, och i dessa artiklar läggs fokus på materialens livscykel. I praktiken innebär det att artiklarna i den här serien inte bara handlar om funktionalitet, utan också uppmuntrar läsaren att fundera över vart materialen kommer ifrån, vilken kvalitet de har, och om de kan återvinnas innan man bestämmer sig för att köpa en viss produkt. Även om detta instinktivt kan kännas komplicerat krävs det egentligen bara grundläggande kunskaper om de få material som används i nästan alla friluftsprodukter, och att man läser produktinformationen eller den informativa etiketten på produkten.

  • Den information som presenteras i denna artikel kan inte förväntas vara allmängiltig, delvis på grund av att artikeln är skriven ur ett nordeuropeiskt perspektiv. Artiklarna som publiceras i denna serie kan av praktiska skäl inte heller ge en fullständig bild av de olika frågor som rör produktion, bearbetning, användning eller bortskaffande av de olika material som diskuteras i dem. Artiklarna ger inte heller någon särskilt teknisk beskrivning av de ämnen som valts ut för diskussion, vilket beror på att detta inte är syftet med dessa artiklar. I stället är artiklarna avsedda att ge en lättförståelig introduktion till några av de frågor som ofta uppstår i forskningslitteraturen och på det sätt inspirera läsaren att fortsätta sin egen forskning i de ämnesområden som diskuteras nedan.

    Informationen i denna serie bygger på offentligt tillgänglig akademisk forskning, forskning som utförts av forskningsinstitut och forskning som beställts av statliga och icke-statliga organisationer. Information från offentligt tillgängliga dokument har kompletterats med författarens egen yrkeserfarenhet.

Nyckeltermer, begrepp och miljöaspekter

  • Inom ekologin används termen "ekosystem" som ett paraplybegrepp för att beskriva en samling av olika arter som samverkar med sin omgivning, och med varandra. Ekosystem finns både på land och i vatten, och det är ibland svårt att säga exakt var ett ekosystem börjar och slutar, men oavsett denna vaghet har termen analytiskt värde. Den påminner oss nämligen om det faktum att varje ekosystem kännetecknas av ett nätverk av interaktioner, vilket innebär att om balansen mellan arter och den lokala miljön störs för mycket kan ekosystemet kollapsa.

    Ett landbaserat ekosystem kan till exempel störas när en skog avverkas och omvandlas till åkermark, eller när specifika trädslag avverkas i en skog för att skapa bättre växtförhållanden för andra trädslag. Även om dessa åtgärder kan verka väldigt olika från varandra har de något gemensamt: båda åtgärderna kommer bland annat att förändra hur vatten och näringsämnen cirkulerar i dessa områden och vilka arter som trivs i dem, vilket skapar förutsättningar för en fundamental förändring.

  • Begreppet "biologisk mångfald" hörs ofta i sammanhang när man talar om hur antalet djur, insekter och arter minskar, vilket gör att det kanske är lätt att tro att ordet bara handlar om ren matematik, men det är inte sant. Istället syftar begreppet, i sin enklaste form, på antalet och balansen mellan de arter som bor i ett visst område, samt storleken på deras populationer. Den här definitionen bjuder oss in till en annan typ av resa än bara ren matematik, och det gör det genom att lyfta fram faktumet att olika arter påverkar varandra på ett dynamiskt sätt och bildar tillsammans ett ekosystem.

    Den biologiska mångfalden spelar en central roll i ekosystemen och deras välmående. Den biologiska mångfalden spelar bland annat en avgörande roll i regleringen av ett ekosystems förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar som ett ekosystem kan utsättas för. Vad detta innebär i lite mer moderna termer är att den biologiska mångfalden fungerar som en metaforisk brandvägg mot både biologiska och fysiska hot, som till exempel orsakas av enskilda arter, sjukdomar eller naturkatastrofer.

  • De växtbaserade råvaror som används i textilier odlas ofta som gigantiska monokulturer, vilket är ett annat sätt att säga att ett stort markområde används för att odla endast en typ av växt i taget. Monokulturer är populära eftersom de gör det enklare att skala upp produktionsvolymerna, men monokulturer har också sina allvarliga nackdelar som med tiden kan uppväga fördelarna.

    Monokulturer kännetecknas av låg biologisk mångfald, vilket gör dem mycket känsliga för sjukdomar och angrepp av skadedjur. Monokulturer behandlas därför oftast preventivt med betydande mängder bekämpningsmedel och herbicider, vilket hjälper till att skydda växterna från sjukdomar, insekter och från konkurrens (dvs. från andra växter). Det inneboende problemet med dessa kemikalier är dock att de dödar organismer urskillningslöst. De har också visat sig vara mycket mobila, och båda kemikalier kan ibland hittas upp till tio kilometer från den plats där de har använts, vilket innebär att deras påverkan inte begränsas till de åkermarker de används i.

  • Markens förmåga att upprätthålla liv, något som också ibland kallas "markhälsa", påverkas av ett antal faktorer, bland annat hur mycket mineraler, näringsämnen, vatten och luft som finns i marken. Markhälsan påverkas också av de organismer som lever i den, och några av de många funktioner som dessa underjordiska arbetshästar har är att lufta jorden, bryta ner dött organiskt material och sprida näringsämnen i marken. Det är därför kanske inte förvånande att jordar som är bäst lämpade för odling är fulla av luft, fukt, näringsämnen och liv.

    Bekämpningsmedel och herbicider påverkar inte bara livet ovanför marken, men också under den. Detta beror på att både bekämpningsmedel och herbicider tränger sig djupt ner i marken tillsammans med regn- och bevattningsvatten. Ju mer dessa kemikalier används desto mer kommer de att påverka den biologiska mångfalden under jord, vilket i sin tur ökar risken för att den lokala miljön med tiden förvandlas till en biologisk öken, både ovan och under markytan.

  • De flesta landlevande växter växer i matjord, som är ett tunt jordlager som är en blandning av organiskt material, näringsämnen och mineraler. De flesta av oss tar kanske matjorden för givet, men i verkligheten borde vi vara extremt försiktiga med hur vi använder den, och det beror på att matjorden ackumuleras så långsamt att den räknas som en icke-förnybar naturresurs. Tyvärr brukar vi vara väldigt duktiga på att glömma detta, särskilt när ett landområde ska användas för att bygga eller producera någonting.

    En av de många saker som kan försämra markkvaliteten är när den naturliga näringscykeln bryts och ersätts med användningen av konstgödsel. Den naturliga näringscykeln kan brytas ner till exempel om växtligheten som växte upp på ett område huggs ner och transporteras bort utan att ges den möjlighet att brytas ner och returnera de näringsämnen till jorden som de tog upp under sin uppväxt. Vad allt detta innebär på lite enklare termer är att varje gång vi skördar ett fält eller en skog blir jorden fattigare än den var tidigare.

    Om du inte är bekant med hur näringsämnen cirkulerar i naturen kan det vara bra att tänka på näringsämnescykeln som ett slutet kretslopp där död växlighet bryts ned till näringsrikt organiskt material, och som sedan konsumeras av levande växter. Hur snabbt allt detta sker påverkas dock av ett flertal faktorer, som till exempel värme, ultraviolett strålning, syre och mikrober. Även i det bästa fallet tar det dock mycket lång tid innan näringsämnena blir en del av matjorden, och på det sättet blir tillgängliga för levande växter.

    Ett sätt att motverka bristen på näringsämnen i produktiv mark är att använda gödningsmedel. En av de äldsta gödselmedel som människan känner till är urin och gödsel, men eftersom de är relativt svåra att hantera och transportera har de framgångsrikt ersatts av konstgödsel. Tyvärr innehåller konstgödsel inte lika många olika typer av näringsämnen och mineraler som till exempel kompost eller gödsel, vilket innebär att de markområden där de används sannolikt kommer att sakna vissa viktiga näringsämnen förr eller senare. Med andra ord, att ersätta den naturliga näringscykeln med konstgödsel har i stort sett samma effekt på markkvaliteten som ersättningen av en balanserad kost med socker skulle ha på människokroppen: det skulle fungera bra ett tag, men ha katastrofala konsekvenser i längden.

  • Växter behöver vatten för att överleva, vilket de vanligtvis får i form av regn. Vissa växter har sina rötter nära markytan, vilket gör att de är bland de första som får tillgång till regnvattnet. Det finns dock också nackdelar med att ha sina rötter nära markytan, och en av dem är att även om jorden nära markytan kan bli blöt redan från en lätt regnskur torkar den också oftast först. Vad detta innebär är att växter som har sina rötter nära markytan är mycket beroende av regelbunden nederbörd för sin överlevnad.

    Ett sätt att överkomma problemet som skapas av otillräcklig nederbörd är att använda konstbevattning. Det är dock bra att komma ihåg att konstbevattning används huvudsakligen i områden som vanligen redan har ett underskott på vatten. Eftersom konstbevattningen brukar vara en vattenintensiv process kan det förväntas leda till ett antal bieffekter som sällan beaktas när man diskuterar råvarornas miljövänlighet.

Hur råvaruproduktion påverkar människors hälsa och miljön?

Mindre än en procent av alla textilier materialåtervinns från fiber till nya högkvalitativa fibrer, vilket innebär att de sociala och miljömässiga effekterna av återvinning av råvaror är marginella jämfört med de som orsakas av produktionen av nya råvaror.

Jungfruliga råvaror:

  • Bomull:

    En stor del av världens bomull odlas som monokulturer, och som namnet antyder kännetecknas monokulturer inte av ett överflöd av biologisk mångfald utan av en brist på sådan. Detta gör att de ekosystem där bomull odlas sällan kan skydda sig mot sjukdomar och skadedjur, och behandlas därför med betydande mängder bekämpningsmedel och herbicider.

    Enligt vissa beräkningar krävs det tio gånger mer bekämpningsmedel och herbicider för att producera ett kilo bomull än det behövs för att producera samma mängd andra växtfibrer, vilket innebär att den konventionella bomullsproduktionen har ett gigantiskt kemikalieavtryck. Bilden runt ekologisk bomullsproduktion ser dock något annorlunda ut eftersom det finns vissa normer som ekologiska producenter måste hålla sig till, och det betyder också att ekologisk bomull borde innehålla mindre mängder kemikalierester som kan vara skadliga för människors hälsa.

    Hampa:

    Industrihampa har mycket bättre motståndskraft mot mikrober, skadedjur och sjukdomar än bomull, vilket gör att det inte nödvändigtvis behöver behandlas regelbundet med bekämpningsmedel eller herbicider. Detta innebär inte att industrihampa odlas helt utan kemikalier, men eftersom användningen av bekämpningsmedel och ogräsmedel alltid innebär en extra kostnad för jordbrukarna har de (förhoppningsvis) ett incitament att inte använda dem i onödan. Det finns dock inget sätt för oss att veta om jordbrukarna följer denna logik i praktiken.

    Även om industrihampa har använts i textilier under ganska lång tid är det fortfarande mycket svårt att hitta kläder tillverkade av ekologiskt odlad hampa. I avsaknad av andra bevis är det därför bättre att ta det säkra före det osäkra och utgå från att industrihampa odlas främst med hjälp av herbicider och pesticider – oavsett dess fantastiska egenskaper.

    Bambu:

    Bambu är antimikrobiellt, det kan växa till sin fulla höjd på bara 3–5 år och det kan växa tillbaka efter att ha huggs ner, vilket innebär att det faktiskt kan vara ett relativt miljövänligt industriellt råmaterial. Tyvärr, även om bambu ser lovande ut på papperet, lever det sällan upp till dessa förväntningar i praktiken.

    Det finns mer än 1600 arter av bambu som vi känner till, varav cirka 50 odlas för kommersiella ändamål. Odlingen sker huvudsakligen i Asien, vilket innebär att den största delen av produktionens miljöpåverkan sker där, inklusive förlusten av biologisk mångfald som uppstår när den lokala vegetationen skövlas för att skapa plats för bambuplantager.

    När naturlig vegetation röjs bort och ersätts av plantager (läs: monokulturer) sker det ofta på bekostnad av den lokala biologiska mångfalden. Denna praxis kan dock skapa en obalans i det lokala ekosystemet och leda till en spiral där jordbrukare (och företag) tvingas använda allt mer bekämpningsmedel och herbicider för att skydda sina grödor. Användning av dessa kemikalier bidrar samtidigt till en långsiktig utarmning av den biologiska mångfalden, vilket i sin tur kan leda till ett scenario där jordbrukare behöver använda ännu mer kemikalier för att uppnå samma effekt, och den onda spiralen är ett faktum.

  • Både industrihampa och bambu kan i teorin produceras på ett relativt miljövänligt sätt på små gårdar som odlar grödor och skogar i ett mosaiklandskap, särskilt om de odlas med en odlingsmetod som kallas ”växtföljd”. Om du inte är bekant med växtföljden kan du tänka på den som en process där en viss bit mark används periodvis för att odla olika grödor och träd, vilket innebär (om du spelar dina kort rätt) att jorden kan berikas utan användning av gödningsmedel. Allt detta innebär att om industrihampa och bambu skulle produceras i ett mosaiklandskap, skulle det kunna göras med ett relativt litet miljöavtryck, men tyvärr verkar det som om de flesta råvaror som används i dagens textilier produceras i stora monokulturer.

    Den övervägande delen av den bomull, industrihampa och bambu som används i textilier idag produceras på konventionellt sätt. I praktiken innebär detta att produktiv mark behandlas med stora mängder konstgödsel, som vi redan vet har en mycket negativ inverkan på markens hälsa på lång sikt.

  • Bomull:

    Bomull är en paradoxal växt: den kan bara odlas i relativt varma och torra klimat, men eftersom den har sina rötter nära markytan kan den bara överleva om det regnar eller vattnas regelbundet. Beräkningarna skiljer sig åt i viss mån, men enligt en uppskattning krävs det i genomsnitt 7000 liter vatten för att odla ett kilo råbomull, vilket är ungefär samma mängd vatten som en genomsnittlig vuxen dricker under en period på sju och ett halvt år. Det är också bra att komma ihåg att bomull främst odlas i torra klimat där de lokala vattenresurser sannolikt redan är överbelastade, vilket gör att vi därför kan lugnt säga att bomullsproduktionen har ett enormt vattenavtryck.

    Hampa:

    Industrihampa har ett relativt lågt vattenfotavtryck av två skäl. För det första har industrihampa ganska långa rötter, vilket innebär att den kan komma åt vatten som lagras djupt ner i jorden och att den inte är lika beroende av regelbunden nederbörd eller bevattning som till exempel bomull. För det andra trivs industrihampa i relativt svala och regniga klimat (t.ex. i Norden), vilket öppnar upp för möjligheten att den skulle kunna odlas någonstans där det inte finns ett kroniskt behov av bevattning.

    Bambu:

    Bambu har ett långt och tätt rotsystem som gör att den kan komma åt vatten som lagras djupt ner i jorden. Bambu kan också lagra vatten i sina ihåliga stammar, som sedan fungerar som en reservoar, och hjälper den att klara sig under torra perioder. Detta gör att bambu effektivt kan anpassa sin vattenupptagningsstrategi beroende på väderförhållandena. Detta innebär dock också att bambu är mycket effektiv på att konkurrera om vattenresurser, vilket har visat sig kan leda till negativa förändringar i den lokala hydrologin där bambu odlas som monokulturer.

  • Skogsbruk är ett komplext ämne, vilket gör det mycket svårt att diskutera dess miljöpåverkan på ett konstruktivt sätt i få korta paragrafer. Istället för att fokusera på hur träet påverkar sin omgivning kan det därför vara mer instruktivt att fokusera på de olika miljöer där träd som används för att tillverka textilier kommer ifrån, och hur dessa områden samverkar med sina omgivningar.

    I värsta fall kommer träet som används i textilier från gamla och i stort sett orörda skogar, som i stort sett är en av de få platser kvar på jorden där djuren, insekter och mikrober som utvecklades under väldigt lång tid kan söka sig skydd från mänskligheten. Det är inte heller önskvärt att träet kommer från så kallade gröna korridorer som gör det möjligt för djurarter att röra sig fritt, hitta mat, undvika inavel och hålla sina immunsystem uppdaterade. Trots deras betydelse försvinner de kvarvarande gamla skogarna och gröna korridorer tyvärr i snabb takt världen över, även i Europa.

    Trä som används i textilier kan också komma från produktiva och seminaturliga skogar, det vill säga skogar där växtligheten sköts för att gynna några få trädarter. Den här typen av skogar är mycket populära världen över eftersom de förser oss med en stabil tillgång på virke, men de kan inte erbjuda ett hem till de olika arter på samma sätt som gamla och orörda skogar kan. I praktiken påverkas den biologiska mångfalden av så enkla saker som till exempel mängden död ved i skogen, vilket är livsviktig för vissa insekter, svampar och mikrober, men det finns naturligtvis även mer komplexa interaktioner att prata om, som till exempel de som råder mellan olika växtarter.

    Träet som används i textilier kan också komma från träplantager, som i princip kan klassificeras som monokulturer. Träplantager är speciella i den meningen att träden planteras med ett visst avstånd från varandra, och att undervegetationen hålls till ett minimum, och det görs så att träden inte behöver konkurrera om solljus, näringsämnen, vatten eller mineraler med andra växter. Detta betyder naturligtvis att träplantager kännetecknas av låg biologisk mångfald både ovan och under markytan, vilket gör att de kan upplevas som biologiska öknar jämfört med gamla och orörda skogar.

Transport

Vi lever i en sammanlänkad värld där det inte är ovanligt att råvaror produceras i ett land, medan de raffineras i ett annat land, tillverkas i produkter i ett tredje land, och konsumeras i ännu ett annat land. I praktiken innebär allt detta att råvaror, material och produkter transporteras flera gånger över långa distanser innan de säljs till oss, konsumenter, vilket är ett miljöproblem i sig eftersom den globala sjöfarts- och transportindustrin är starkt beroende av fossila bränslen (som naturgas och diesel) för att hålla sina fartyg och fordon i rörelse.

Om du inte känner till hur koldioxiden cirkulerar i naturen runt omkring oss kan vi förenklat säga att levande växter absorberar koldioxid från luften, men när en växt dör och bryts ned (eller förbränns) släpps koldioxiden ut i atmosfären igen. I praktiken innebär detta att världens växtlighet på sätt och vis skapar en sluten koldioxidcykel där levande växter absorberar den koldioxid som frigörs av döda växter, men också att denna balans kan förstöras genom förbränning av fossila bränslen som tillför betydligt mer koldioxid till atmosfären än vad växterna kan absorbera. Allt detta är naturligtvis bara en del av sanningen, men förhoppningsvis ger det dig en uppfattning om varför användningen av fossila bränslen är så problematisk, inklusive det bränsle som vi använder i våra fartyg och fordon för att transportera varor och kläder.

Konsumentvaror transporteras inte bara internationellt, utan även inom nationsgränser. När ett paket till exempel anländer till ett land passerar det genom ett nätverk av lager innan det slutligen levereras till en fysisk butik där det säljs, eller direkt till dig. Tyvärr har den ökande populariteten för online-shopping också lett till en ökning av inrikestransporter, delvis på grund av att många av de beställda produkterna också returneras till avsändaren, vilket har skapat en ny källa till koldioxidutsläpp som verkligen bör beaktas när man talar om miljövänligheten av våra konsumtionsvanor.

Bearbetning

  • Det finns ett antal olika metoder som används för att omvandla växter till textilier. En grupp av växtbaserade textilier är rayon, vilket är ett samlingsnamn för textilier som tillverkas genom att först separera cellulosa från råmaterialet, och som sedan används för att tillverka trådar. Denna process skiljer sig en hel del från spinning, som länge har använts för att producera bland annat bomullsgarner, vilket gör att det kan vara intressant att lära sig mer om de olika bearbetningsmetoder som används för att tillverka rayon.

    Viskos:

    Viskos tillverkas ofta av cellulosa som utvinns ur bambu. Utvinningen sker i ett så kallat "öppet system", vilket är ett annat sätt att säga att allt vatten och kemikalier som används för att producera cellulosa kan användas bara en gång. Tyvärr är produktion av cellulosa en mycket energi-, vatten- och kemikaliekrävande process, vilket innebär att viskostillverkningens miljöpåverkan är relativt stor.

    Viskostillverkning bygger på användning av industrikemikalier, varav många har miljö- eller hälsofarliga egenskaper. Vissa av dessa kemikalier har visat sig bli luftburna under viskosproduktionen, vilket innebär att de som arbetar med tillverkningsprocesserna sätter sin hälsa i spel varje dag för att kunna producera textilier som används huvudsakligen i våra underkläder.

    Det vattnet som används för att tillverka viskos (processvatten) kan beskrivas som en miljöfarligt kemisk cocktail, vilket bör renas innan vattnet släpps ut i de lokala vattendragen. Det har dock tyvärr visat sig att detta inte alltid görs, vilket leder inte bara till försämrad vattenkvalitet lokalt utan kan också leda till en rad sociala och ekologiska problem i nedströms.

    Lyocell:

    Lyocell tillverkas av både trä och bambu, och tillverkningsprocessen liknar i stort sett den som används för att producera viskos, även om det finns viktiga skillnader mellan processerna som man bör vara medveten om. Till skillnad från viskos tillverkas lyocell i ett ”slutet system”, vilket innebär att en stor del av processvattnet och kemikalierna kan återanvändas. De kemikalier som används för att tillverka lyocell anses också vara betydligt mindre skadliga än de som används för att tillverka viskos, vilket innebär att lyocell på många sätt bör vara ett hälsosammare och mer miljövänligt alternativ till viskos.

  • Bearbetningen av växtbaserade råvaror till textilier är mer vatten- och kemikalieintensiv än många kanske tror: det krävs till exempel cirka 6 900 liter vatten för att producera ett kilo bomullsgarn, medan siffran är cirka 3 100 liter för hampgarn, 520 liter för viskos och 290 liter för lyocell. Det är dock viktigt att notera att dessa siffror inte tar hänsyn till det vatten som används för att färga eller tvätta tygerna innan de lämnar fabrikerna, vilket innebär att de endast kan ge en del av bilden av hur mycket vatten som behövs för att producera textilier.

    Förutom vatten använder textilindustrin stora mängder kemikalier. Det uppskattas att det i genomsnitt krävs mellan 1,5 och 7 kilo kemikalier för att producera ett kilo textilier, och enkelt utryckt kan dessa kemikalier delas in i två grupper, varav den ena kallas ”funktionskemikalier” och den andra ”processkemikalier”. Även om dessa termer kanske inte säger så mycket för de flesta läsare, är skillnaden mellan dem relativt enkel: funktionskemikalier används bland annat för att färga tyg, göra det mjukt eller vattenavvisande (dvs. säkerställa att textilen ser ut eller fungerar på ett visst sätt), medans processkemikalier används för att skydda tygerna mot mögel, bakterier och insekter under transport och lagring (dvs. dessa kemikalier är inte en integrerad del av tygerna utan slits- eller tvättas bort).

    Det uppskattas att cirka 10 % av alla funktionskemikalier är skadliga för miljön och människors hälsa, vilket är problematiskt eftersom många av dessa kemikalier frigörs när plaggen används eller tvättas. Samma påstående gäller även för de flesta processkemikalier, men vi kan anta att andelen miljöfarliga kemikalier är betydligt högre, eftersom många av dem är antimikrobiella.

  • Klädtillverkning är en hårt konkurrensutsatt bransch där produktionsvolymerna är höga och vinstmarginaler låga. Textilier omvandlas till kläder i fabriker världen över under enorm press från både beställare och fabriksägarna, vilket har också skapat ett incitamentsystem där det faktiskt belönar sig att vara snabb snarare än resurseffektiv. Vad detta innebär i praktiken är att alla textilier som produceras inte används, utan cirka 20% av dem kastas bort som produktionsavfall som genereras när textilierna skärs till olika former. Det är därför viktigt att ha den här detaljen i åtanke när man diskuterar textilindustrins miljöpåverkan, men också när man tänker på hur mycket textilier som vi konsumerar varje år.

Användning

  • Bomull används mycket i vardagskläder, men inte lika mycket i friluftskläder, vilket beror kanske på det ökade utbudet av andra material som oftast kan hantera skiftande väderförhållanden bättre. När bomull väll används i friluftskläder blandas det ofta med andra material, och ett klassiskt exempel på ett sådant material är "polycotton" som består av polyester, elastan och bomull.

    Bomull, polyester och elastan kompletterar varandra på sätt och vis. Bomull har generellt god mekanisk styrka, både torr och våt, vilket gör att materialet tål dragning, gnidning och repning relativt väl. Bomull är dock ett poröst material, vilket gör att det absorberar mycket vatten och svett, och torkar långsamt. Det är också viktigt att komma ihåg att vätskor leder värme mycket effektivt, vilket gör att bomullskläder inte är särskilt praktiska i kalla förhållanden.

    Polycotton innehåller både bomull och polyester, vilket innebär att det inte absorberar lika mycket fukt som bomull. Denna blandning förbättrar dock inte bara polycottons termiska egenskaper, utan förkortar också dess torkningstid och gör den mindre benägen att krympa. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att denna blandning innebär att polycotton sannolikt innehåller fler kemikalier än ren bomull, vilket kan vara något problematiskt ur hälsosynpunkt.

  • Det är fortfarande relativt svårt att hitta friluftskläder tillverkade av hampa, men dess popularitet har ökat lite under årens lopp, kanske tack vare dess slitstyrka och naturliga antibakteriella egenskaper. Ren hampa har dock en tendens att vara något styv, vilket är också anledningen till att det blandas ofta med andra material som ska göra tyget något mjukare och mer elastiskt. Några av de vanligaste materialen som hampa blandas med är bomull, polyester och elastan, vilket leder oss tillbaka till diskussionen om de kemikalier som finns i denna typ av blandtyger.

  • Bambuviskos är både mjuk och elastisk, vilket är också en av anledningarna till att det används främst i plagg som bärs direkt mot huden, som till exempel underkläder och mellanlager. En annan sak som kan ha bidragit till viskos ökade popularitet är att det har fått ett rykte att vara ett allergivänligt alternativ till ull, även om det finns vissa skillnader mellan de två material som är bra att känna till.

    Bambuviskos leder inte särskilt mycket värme så länge det är torrt, vilket hjälper oss att förstå varför det kan fungera som ett isolerande lager i ett kallt väder, precis som ull. Till skillnad från ull är bambuviskos dock ett poröst material, vilket innebär att ju blötare den blir desto mer leder den också värme. Vi kan därför konstatera att viskos fungerar som en bra isolator under vissa förhållanden, men det bör inte ses som en direkt ersättare för ull.

    Bambu i sig har antimikrobiella egenskaper, vilket har kanske tillsammans med missledande marknadsföring lett till en utbredd missuppfattning att bambuviskos också har antimikrobiella egenskaper. Faktumet är dock att dessa egenskaper förloras under bearbetningsprocessen, vilket gör att om man upplever det viktigt att textilen håller sig luktfri länge borde man kanske titta närmare på andra material, som till exempel ull eller lyocell.

  • Lyocell är kanske inte ett lika välkänt material som till exempel bomull eller viskos, och det finns flera potentiella anledningar till detta. En av dessa potentiella anledningarna är att lyocell är något dyrare att producera än till exempel viskos, medans en annan potentiell anledning är att lyocell säljs ibland under olika varumärkesnamn, vilket gör att man måste titta noggrant på produktetiketten för att förstå vad tyget faktiskt består av.

    Lyocell upplevs ofta både mjuk och elastisk, vilket är också anledning till att det används mycket i plagg som bärs direkt mot huden – precis som plagg som tillverkas av viskos. Lyocell andas väl, absorberar relativt lite fukt och torkar snabbt, vilket gör det till ett praktiskt val i både varmt väder och när man kan förvänta sig att svettas mycket. Lyocell är också relativt slitstarkt så länge det är torrt, men vissa källor antyder att det blir något känsligare för slitage när det blir vått och utsätts för stark friktion. Med andra ord kan det vara en bra idé att inte bära en tröja tillverkad av lyocell i kraftigt regn samtidigt som du bär en löst sittande ryggsäck som gnuggar mot din rygg.

    Lyocell kan tillverkas av både bambu och trä, som båda har antimikrobiella egenskaper, men till skillnad från viskos ärver lyocell faktiskt dessa egenskaper till viss del. Vad detta innebär i praktiken är att lyocell borde hålla sig luktfritt relativt länge, särskilt jämfört med bomull och syntetiska material som måste tvättas regelbundet.

  • När bomull, industriellhampa och andra växter växer absorberar de pesticider och herbicider som används för att skydda dem mot insekter, växter och andra organismer. Det har dock visat sig att dessa kemikalier inte försvinner när växterna omvandlas till textilier och kläder, vilket innebär att alla kläder som tillverkas av konventionellt producerade råvaror kan förväntas innehålla pesticider, herbicider och andra industriella kemikalier som används under tillverkningsprocessen. Det har också visats att dessa industriella kemikalier kommer in i våra kroppar genom hudkontakt, när vi andas in textildamm och håller textilierna i munnen, men också att denna logik gäller även syntetiska textilier och material, såsom polyester.

Underhåll

  • Bomull är ett poröst material, vilket innebär att det absorberar mycket svett, kan börja lukta illa snabbt och därför behöver tvättas regelbundet i relativt höga temperaturer (~40–60 grader). Allt detta tillsammans gör underhållet av bomullskläder mycket energikrävande, och enligt vissa uppskattningar står underhållet för ungefär hälften av den energi som ett bomullsplagg förbrukar under sin livstid. Det bör dock noteras att detta påstående endast gäller plagg som används regelbundet under flera år.

    Bomullskläderna bör inte tvättas i onödan, och när du väl tvättar dem kan det vara förmånligt att följa tvättningsinstruktioner med omsorg. Detta beror delvis på att bomull har en tendens att krympa när det tvättas i för hög temperatur, men också på att kvaliteten på bomull försämras ju mer den tvättas. Det är dock svårt att säga hur snabbt denna försämring kommer att ske i praktiken eftersom det beror på ett antal olika saker, som till exempel på bomullens och tygets kvalitet, hur plaggen används, och hur de torkas.

  • Polycotton absorberar inte lika mycket fukt som bomull, vilket också innebär att det inte behöver tvättas lika ofta. När polycotton tvättas bör det dock ske vid relativt höga temperaturer (~40–90 grader), vilket innebär att även om materialets vattenavtryck kan vara något mindre, kommer dess energifotavtryck sannolikt att vara minst lika stort som bomullens.

    Några av polycottons styrkor är att det inte krymper lika lätt som till exempel bomull, och att dess kvalitet inte försämras särskilt snabbt vid tvätt. En av polycottons svagheter är dock att eftersom materialet tvättas vid så höga temperaturer frigörs både mikroplaster och kemikalier från de syntetiska materialen som används i det. Detta är problematiskt både ur hälso- och miljösynpunkt, eftersom vattenreningsverk sällan har kapacitet att rena avloppsvatten från denna typ av föroreningar till 100 %.

  • Hampa är inte lika poröst som till exempel bomull eller viskos, vilket ökar sannolikheten till att det inte behöver tvättas lika ofta än många andra växtbaserade textiler. När hampakläder till slut måste tvättas kan det göras i relativt låga temperaturer (~30–40 grader), vilket gör att om den här typen av kläder underhålls enligt tvättningsinstruktionerna kommer deras vatten och energiavtryck vara relativt låga.

  • Bambuviskos liknar bomull i det att det kan absorbera mycket svett och vatten, men till skillnad från de andra materialen vi har diskuterat hittills bör bambuviskos tvättas i relativt låg temperatur, det vill säga omkring 30 grader. Vad detta innebär i praktiken är att om plagget tvättas enligt tvättanvisningarna bör det ha ett något mindre energifotavtryck än kläder tillverkade av bomull, polycotton och hampa, medan deras underhåll kan förväntas kräva ungefär samma mängd vatten.

  • Lyocell skiljer sig från andra material genom att det inte är särskilt poröst, vilket innebär att det kan hålla sig fräscht relativt länge. Lyocell har också antimikrobiella egenskaper, vilket också bidrar till att materialet förblir luktfritt lite längre än de flesta andra material. Lyocell är dock känsligt för krympning, vilket innebär att det helst bör tvättas i 30 grader och lufttorkas.

Avfallsfas

  • EU har beslutat att hushållen i framtiden ska kunna lämna in textilier för återvinning på ungefär samma sätt som vi redan gör med glas, metall och papper, men vägen till ett cirkulärt samhälle är lång och framstegen går långsamt. Detta beror naturligtvis på ett antal olika saker, varav en av dem är att det är svårt att uppnå den renhetsnivå som krävs för att kunna använda återvunnen råvara för att tillverka nya, högkvalitativa produkter. Om du till exempel vill använda återvunna råvaror för att tillverka nya textilier är det en stor fördel om råvaran inte innehåller andra material, såsom metaller eller gummi.

    För det andra, det är mycket svårt, tidskrävande och kostsamt att separera olika material från varandra i efterhand, speciellt på fibernivån, vilket gör att återvinningsföretag hellre fokuserar på att bearbeta material som hjälper dem att betala sina räkningar. Eftersom efterfrågan på återvunnet råmaterial är fortfarande mycket låg finns det inget ekonomiskt incitament för företagen att investera i mer avancerade återvinningsteknik heller, även om dessa tekniker skulle göra det möjligt för oss (som samhälle) att bli mer resurseffektiva.

    Medan vi väntar på att systemet ska förbättras kvarstår en obekväm sanning: det mest effektiva sättet att minska vår miljöpåverkan är att producera och konsumera mindre. Genom att välja kläder av högre kvalitet, ta hand om dem och reparera dem kan vi fördröja det ögonblick då textilier blir avfall, och därmed minska trycket på både miljön och den redan överbelastade avfallskedjan.

  • Förbränning:

    Det vanligaste sättet att göra sig av med textilier är att bränna dem. Att förbränna textilier är dock mycket tveksamt ur miljösynpunkt, inte bara för att vi effektivt slösar bort all den energi och alla de resurser som gick åt för att producera dem, utan också på grund av de koldioxidutsläpp som förbränningen ger upphov till.

    Deponering:

    Textilier hamnar fortfarande på deponier världen över. Det finns en rad olika problem med denna hantering, och en av dem är att när organiskt material bryts ned i syrefattiga förhållanden, som till exempel på en deponi, leder det till att metan bildas. Problemet med metan är förstås att den är cirka 28 gånger skadligare för klimatet än vanlig koldioxid, vilket betyder att ju mer växtbaserade textilier vi skickar till deponier desto mer skadliga växthusgaser vi producerar i onödan.

    Ett annat problem med deponier som är värt att lyfta fram är att de läcker kemikalier. Dessa kemikalier har sitt ursprung i de olika material som deponierna innehåller, inklusive textilier, och som frigörs från de olika materialen när de bryts ned och kommer i kontakt med regnvatten som flyter långsamt genom deponierna. Efter att detta har skett kan kemikalierna sprida sig över långa avstånd, och bidra till miljö- och hälsoproblem långt från deponierna.

Sammanfattning

Mer erfarna läsare har kanske redan märkt att den här artikeln är betydligt längre och något mer repetitiv än de flesta artiklar som hittills publicerats på denna webbplats. Det beror delvis på att det finns relativt många olika typer av växtbaserade textilier som används i friluftskläder, men också på att det finns flera små men viktiga skillnader mellan dem, och som man måste känna till för att kunna förstå deras för och nackdelar. En underliggande gemensam faktor för många av de råvaror som används i dessa textilier är dock att de produceras konventionellt och som stora monokulturer, vilket innebär att produktionsområdena och områdena i närheten av dem med tiden kommer att förvandlas från biologiska hotspots till biologiska öknar.

Informationen i denna artikel har försökt förklara varför det inte finns något som heter miljö- och klimatvänlig konsumtion. Även om textilier tillverkas av ekologiskt odlade råvaror förändrar det inte det faktum att det lätt kan gå åt upp till 14 000 liter vatten och flera kilo kemikalier för att producera ett kilo textilier, vilket helt enkelt inte kan vara hållbart på lång sikt med tanke på hur mycket textilier vi producerar, konsumerar och slänger varje år (för en genomsnittlig svensk är denna siffra cirka 13 kilo/år).

Textilier tillverkade av hampa och lyocell passar bäst för miljömedvetna konsumenter som vill minimera sin miljöpåverkan. De råvaror som används för att producera denna typ av textilier kräver inte användning av överdrivna mängder bekämpningsmedel eller ogräsmedel, och de behöver inte heller nödvändigtvis odlas i områden som kännetecknas av kronisk vattenbrist. Både hampa- och lyocell-baserade textilier har också relativt god slitstyrka, de är naturligt antibakteriella och relativt resurseffektiva att underhålla, vilket ger dem flera poäng i det stora jämförelsespelet som vi människor gillar att spela.